Numero
äänestä numerolla
485

Thomas Wallgren

Ei kategoriaa

Wallgrens valbrev

the Crew in Aloe Ridge

 

I ett valbrev till anhängare, understödjare och presumtiva röstare belyser Thomas Wallgren orsakerna till varför han deltar i politiken och vad det är som har fått honom att bli medlem i SDP. Efter vissa allmänna reflektioner ligger fokus på ärenden som Helsingfors stadsstyrelse har diskuterat eller beslutat om under perioden 2009-2012.

Homo politicus – varför är jag intresserad av politik?

I det långa perspektivet är svaret på frågan inte så värst komplicerad. Det finns hos mej som hos alla människor ett stort behov att göra något för att ingen skall svälta och för att stoppa miljökatastroferna. Jag har varit så lyckligt lottad att det behovet har kunnat forma mitt liv på många sätt. Jag har behövt och behöver samhällsengagemanget för att försöka bli mej själv – en människa som jag tycker att jag kan leva med.

Viljan att förändra världen har gett mej mycket av det som är det bästa i mitt liv: mina bästa vänner, en känsla av mening, och många av mina största upplevelser av lycka, men också av motgång. Vi ställs i politiken hela tiden inför samma, återkommande frågor. Vad kan och bör vi göra nu? Hur kan vi hantera våra besvikelser och nederlag? Har vi åstadkommit något av det vi försöker? Har vi levat som vi lär? Har vi hållit liv i våra drömmar? Har vi vågat nog och har vi varit ödmjuka nog?

Jag lärde mej som ung att tänka att alla vår tids viktiga politiska problem – allt som går snett i äldreomsorgen i Helsingfors och allt  som är på tok i EU och alla katastrofer i den globala politiken – har en gemensam grund i den moderna västerländska civilisationens dilemma. Vi är fångar i en tillväxtekonomi och expansionspolitik som för länge sedan har förlorat sin mening för oss. Vill vi få ett bättre samhälle, i Finland och globalt, måste vi vrida den historiska utvecklingens riktning åt ett håll där respekten för livets mångfald och en stor tro på människan får en allt större plats. I motsvarande mån ska de tekniskt orienterade vetenskaperna, de stora institutionerna och de ekonomiska framstegen tas ner från sin piedestal.

Jag betraktar fortfarande den fria medborgarverksamheten som grunden för de verkligt viktiga och djupa samhällsförändringar som krävs i vår tid. Men jag är sedan några år tillbaka också med glädje och stolthet partimedlem.

Varför hoppas jag på att för de följande fyra åren på nytt väljas in i kommunfullmäktige?

Grundtanken är enkel. I komplexa samhällen räcker inte de fria folkrörelserna och den direkta demokratin till utan vi behöver också en representativ politik. Dess uppgift är att kanalisera vår, medborgarnas, goda vilja och idéer till staten så att staten, vår stat, med sina många maktmedel – lagarna, rättsväsendet, polisen, administrationen, beskattningen, produktionen av vägar, skola och energi mm. mm. – ska kunna försöka forma historien så som vi tillsammans önskar och vill, drömmer och hoppas.

Den representativa demokratin behöver fria val och i val behövs partier. Via partierna kan våra upplevelser och idéer tas upp av staten och vi kan forma staten. För att valen skall fungera väl måste partierna vara genuina folkrörelser.

Varför valde jag det socialdemokratiska partiet?

Så här långt allt väl. Men nu har det gått utför för partierna. Därför blev det för ca tio år sedan viktigt för mej och några av mina närmaste vänner från den glatt anarkistiska folkrörelsetradition som jag växte upp med att ansluta oss till ett parti. (Vår kloka vän från Indien, Vijay Pratap, spelade en stor påhejande roll!) Det beslutet var i princip lätt att fatta. Svårt blev det först när vi skulle välja parti.

De flesta av mina vänner valde mellan Vänsterförbundet och de Gröna. Någon enstaka valde SFP, centern eller samlingspartiet. I mitt närmaste kompisgäng med rötter i 1980- och 1990-talens aktivism var det bara en annan person som valde sossarna (och hon bor numera i England och blev alltså Labourmedlem). Fortfarande frågar folk mej varför jag valde SDP.

En del av förklaringen är lätt att ge. Jag valde sossarna främst för den hållbara värdegrundens skull. Demokrati och solidaritet är inte fy skam som plattform. Ett annat viktigt motiv var strävan att fungera som bro mellan 1900-talets tidiga stora folkrörelser, särskilt arbetarrörelsen, och det sena 1900-talets nya rörelser för miljö, feminism och globalt ansvar.

Var det av ren slentrian som jag valde att ansluta mej till ett stort parti?

Många trodde att jag också valde SDP för maktens skull: för att jag genom att få en position i SDP skulle kunna påverka mera än genom de små partierna. Det där är jag kluven inför. Det är förstås sant att jag på kort sikt, i dagspolitiken, kan påverka mera när jag är medlem i SDP än vad jag skulle kunna som medlem av t.ex. SFP eller Vänsterförbundet. Men jag har å andra sidan alltid trott mycket mera på idéernas makt än på personers beslutsmakt. Jag blev medlem av SDP för att i handling manifestera min övertygelse att partierna – alla partier – behöver räddas, inte för att jag personligen skulle rädda SDP.

Jag har med åren upptäckt att ännu ett moment var viktigt för valet av SDP. Det var ett behov att övervinna min egen elitistiska ådra. Det finns ett skikt i mej som tyckte, och ibland fortfarande tycker, att det är finare, på något sätt mindre smutsigt, att vara medlem av ett av de små partierna, särskilt av VF eller Gröna, än av SDP. Inget ont om de andra partierna. Men för mej skulle det ha varit ett utslag av moralisk slapphet att bli medlem i något annat parti än i SDP. VF och Gröna bedriver i samma regeringar som SDP samma politik som SDP men pga sin mindre betydelse förbehåller de sej rätten att inte fullt ut ta ansvar för vad de gör. I SDP finns ingen möjlighet till en sådan dubbel bokföring.

Nå väl. Det stämmer fortfarande att de politiska skillnaderna inom partierna ofta är större än mellan partierna och därför önskar jag alla dem som valt andra partier än SDP lycka till. Ett framgångens ord på vägen uttalar jag också till dem som har valt andra partier än SDP och till dem som inte har lyckats välja parti.

Hur har det gått för mej i SDP?

Illa, om man tänker sej att uppdraget är att på kort tid radikalt förnya SDP. Men ganska bra, tycker jag, om man lägger fokus på att ge konstruktiva bidrag.

Inom SDP har mitt partimedlemskap, min bakgrund och mitt engagemang i Helsingfors stadsfullmäktige gett mej tillfälle till flera uppdrag i arbetsgrupper än jag har kunnat ta emot och sköta väl. Mest konstruktiv har jag känt mej i demokratiarbetet inför partikongressen i år och i partiets miljögrupp.

I demokratigruppen fick vi en klart starkare betoning än förr vad gäller partiets globala perspektiv. Samma gäller folkomröstningar och andra former av direkt demokrati. I miljögruppen förde vi en intensiv, intern diskussion om tillväxt och miljö. De som ville ta ställning mot begreppet ”grön tillväxt” var i minoritet, men en stark sådan. Det blev alltså ännu inget ekologiskt genombrott i SDP. Men genombrottet känns ändå mindre avlägset än förut. Det är t.ex. ett framsteg att många i SDP numera aktivt engagerar sej för att mäta samhällenas framgång med andra och bättre mätare än bruttonationalprodukten. Ett annat exempel: i rapporten Resilient People – Resilient Planet som Tarja Halonen med president Zuma från Sydafrika i år överräckte till FN:s generalsekreterare är alternativa välståndsindikatorer ett viktigt tema. (Jo, jag var med i Halonens expertgrupp i Finland.)

Jag kommer strax till det kommunala. Men jag vill gärna framhålla helhetens betydelse. Jag har ju också ställt upp i riksdagsvalet, utan att bli invald. Man hör ibland folk säga att röster på kandidater som inte blir invalda går förlorade. De har fel, det vet jag nu av erfarenhet: varje enskild röst jag har fått i riksdagsval och kommunalval ökar mina möjligheter att påverka i fullmäktige, i SDP och annanstans. Det handlar om nätverk, respekt, förtroende och solidaritet. Jag skall inte skriva mera om den saken nu. Men det faktum att jag har varit med SDP i H:fors fullmäktige i 3,5 år gör att jag har bättre möjligheter än förr att påverka t.ex. EU-politiken i Finland och i Europa.

Om mina erfarenheter av och framtida planer för Helsingfors stadsfullmäktig

Arbetet i stadsfullmäktige har varit mera meningsfullt än jag på förhand hade kunnat föreställa mej. Det har varit befriande att få uppleva hur sakligt och ärligt fullmäktige arbetar. Politiken, när man ser den inifrån, är åtminstone i Helsingfors i alldeles förbluffande gott skick moraliskt och intellektuellt. Det här omdömet gäller både arbetet inom den socialdemokratiska gruppen och samarbetet mellan grupperna. Allt är inte perfekt, men det mesta funkar bra.

Det är förstås synd att fullmäktige har en så antisocial och marknadsfrälst majoritet. Men den majoriteten har ju vunnit valen, så demokratiskt kan man inte klaga. Det gäller att kämpa på.

Jag har tyckt att jag har behövts och varit nyttig på många sätt. Nedan sammanfattar jag i fyra punkter det som jag bedömer som min egen positiva insats. I många fall är arbetet inte slut utan de nyinvalda fullmäktigeledamöterna kommer, om de så vill, att fortsätta på den inslagna linjen. Men för min del handlar det om att i det här skedet presentera en skrytlista.

*Jag har en stark känsla av att min viktigaste insats i fullmäktige är av allmän karaktär. Jag har som viceordförande i vår grupp ganska aktivt deltagit i att utforma andan och linjen i gruppen och i vårt förhållande till andra grupper. Min mycket subjektiva bedömning är att vår grupp har fungerat som ett bra arbetslag och att jag har haft en positiv roll i arbetet med att bygga det laget.

*I de stora frågorna om strategier och budget har jag varit starkt engagerad. Viktigast har kanske varit att jag har stärkt prioriteringen av strukturella element i budgetförhandlingarna. Välfärdsstaten och därmed rättvisan är under dödligt hot på alla nivåer i politiken. Kommunernas roll är stor. Delvis tack vare mej har socialdemokraterna i Helsingfors lyckats förhindra eller – inte minst genom hårt arbete i budgetförhandlingarna – i varje fall skjuta upp både konkreta och principiella beslut om privatisering och nedskärning av den gemensamma välfärden. Vi har också bidragit till att politisera frågan och därmed gjort det svårt för samlingspartiet och de gröna att gömma privatiseringsförslagen under valfrihetens fräcka täckmantel. Sannolikt har jag också bidragit till att göra SDPs grupp, och därmed hela fullmäktige, lite grönare och liberalare i värdefrågor.

*Jag har antagligen varit aktivast i vår grupp i strategifrågor. Det är ingen tillfällighet att det var jag som i maj i år höll vårt gruppanförande om stadens strategi för nästa fullmäktigeperiod. Konkret syns mitt engagemang på flera punkter i den strategi som fullmäktige kom överens om under periodens första vår, (beslut 29.4. 2009).

* Staden har gjort upp ett demokratiprogram. Betoningen på demokrati i strategin var mitt initiativ och jag var en av de aktivaste medlemmarna i den tvärpolitiska grupp som beredde programmet. Tyngdpunkten i rapporten är på direkt demokrati: folkomröstningar, deltagande budgetering, demokratiutrymmen mm. Nästa år skall det bli ”action” också.

* I strategin lyckades jag få in en formulering om att staden mäter sin framgång i arbetet för gemensam välfärd och jämlikhet objektivt och empiriskt. Enbart kundenkäter räcker inte till. Jag har under de senaste tre åren många andra gånger också, ibland med framgång, försvarat en rationell och objektiv bevakning av vad som faktiskt händer med hälsa och social omsorg. Jag vill distansera mej från högerns strävan att i ökande omfattning mäta välfärdspolitikens resultat med subjektiva mätare. (Nöjda kunder är bra men rättvisa samhällen består inte enbart av nöjda kunder.)

* Jag har sannolikt varit ”bäst” i fullmäktige på globalt ansvar. Fullmäktige beslöt på mitt initiativ att göra upp en strategi för Helsingfors globala ansvar och jag har varit pådrivande i att bygga strategins struktur och innehåll. Jag har också kunnat hösta in några framgångar i omröstningar i energipolitiken och i frågan om palmoljan. Mina förslag om en radikal minskning av privatbilismen har inte fått majoritet, men jag har antagligen bidragit till att vår grupp mycket bättre har profilerat sej, också konkret i budgetförhandlingarna, som ett kollektivtrafik- och cyklistparti snarare än ett bilparti. Vår grupp var t.ex. för att införa trängselavgifter, men de har just nu stoppats på riksnivå.

Här är några andra plock i min skrytlista:

* Jag har varit aktiv på många sätt i svenska frågor och bl.a. startat en serie rundabordsdiskussioner. De här samtalen mellan förtroendevalda från alla grupper har lett till åtminstone ett ganska viktigt konkret resultat: den svenska dagvården har från och med 1.1.2011, genom ett från den finska sidan skilt arrangemang, administrativt flyttat över från socialverket till utbildningsverket. Det är inte en okontroversiell sak, men i den turbulens som stadens socialsektor sedermera har gått igenom har det här nog varit bäst.

*Jag tror att det tvärpolitiska svenska samarbetet i fullmäktige har fått ett visst lyft de senaste åren och att också min egen grupp tack vare mej har varit mera lyhörd än förr i svenska frågor

* Jag har särskilt engagerat mej för att råda bot på missförhållandena i den svenska äldreomsorgen (med ständig god hjälp av Inger Östergård). Här har mina konkreta framgångar begränsat sej till att jag 2010 i budgeten fick in en passus om att resurserna inom svenskspråkig äldreomsorg tryggas. Mitt överhängande mål har varit att få en dygnet runt patrull i hemvården som funkar på svenska. I det har jag ännu inte lyckats, trots ett par budgetmotioner och trots att jag lyft fram saken i budgetförhandlingarna varje år. Problemet är svårlöst för det är svårt att hitta arbetskraft. Men här gäller det för mej (och andra) att bli skickligare och att fortsätta arbetet.

* Jag har föreslagit att Helsingfors av ekologiska, demokratiska och estetiska skäl förbjuder utomhusreklam. Min motion kommer till fullmäktige för beslut i höst. Jag blir förvånad om jag vinner i ett slag men besviken om jag inte sätter igång en rörelse i rätt riktning, t.ex. vad gäller alkoholreklam eller marknadsföring som riktar sej till barn.

* Som en del av den globala ansvarsstrategin behandlas den enormt viktiga frågan om skattesmitning via så kallade skatteparadis. Jag har genom en motion i februari 2011 i fullmäktige föreslagit att staden besluter att avveckla allt samarbete med företag som drar nytta av att flytta över pengar i skatteparadis. Förslaget har hittills, trots segt motstånd från bl.a. överborgmästaren, segrat i omröstningar tre gånger, två gånger i stadsstyrelsen i fjol och en gång i hälsovårdsnämnden i år. För min grupp och vänsterförbundet är saken klar och vi verkar få en del av sfp med oss. De gröna och samlingspartiet har ställt sig tveksamt till frågan, som globalt är enorm och vars betydelse också växer hos oss.

* Om mitt initiativ mot skattesmitning får en majoritet i höst blir Helsingsfors en av de första kommunerna i världen som går från ord till handling i kampen för lokalt ansvar och för globalt rättvis ekonomi. Före oss ligger några regioner i Frankrike och städerna Malmö och Kalmar i Sverige.

* Jag har varit aktiv i fullmäktige i invandringspolitik, flyktinghjälp och romfrågan. Till min stora besvikelse har mitt förslag om temporärt boende för romerna tills vidare röstats ner. Dagens situation med några hundra romska uteliggare i Helsingfors sommartid är ohållbar.

* Utanför offentlighetens ljuskägla spelade jag en viss roll när fullmäktige beslöt att stoppa Guggenheim-projektet. I vintras hade vi inom gruppen en klar arbetsfördelning, bl.a. så att Jorma Bergholm var ”räknenisse” och gruppens kloka ansikte utåt, Osku Pajamäki var konstpolitiskt aktiv och eldig förhandlare medan jag gjorde en del för att konstnärerna skulle organisera sej och för att deras ord skulle väga tungt i fullmäktige. När konstnärernas eget förslag om att starta projektet Checkpoint Helsinki kom till, jobbade jag hårt för att projektet genast skulle få uppmärksamhet och slå igenom. Om Checkpoint går vidare må vara osagt. Klart är i alla fall att initiativet bidrog till Guggenheims fall.

* Den svenska skolnätsreformen. Den kommer upp till beslut i stadsstyrelsen och stadsfullmäktige, sannolikt i början av höstsäsongen.

* EU-politiken. Jag har tagit ett initiativ till ett upprop bland intellektuella för stärkt demokrati i behandlingen av EU:s utveckling mot en ekonomisk union (förbundsstat) och jag är aktiv i diverse finska och europeiska nätverk. Det här kan bli stort senare på hösten om krisen fördjupas.

*Helsingfors globala ansvarsstrategi. Strategin kommer upp till beslut i stadsstyrelsen och -fullmäktige men den exakta tidpunkten är oklar. Viktigast är frågan om bojkott av s.k. skatteparadisföretag. Här finns viktiga kopplingar till konkreta frågor inom äldreomsorgen och dagvården i Helsingfors!  Men i strategin ingår också stöd till tidsbanker, urban odling och annan verksamhet för ”swaraj” – självtillit à la Gandhi som skapar frihet när det globala systemets kris fördjupas.

*Degrowth dvs. ekologisk omställning i den ekonomiska politiken. Jag har deltagit i en stor internationell kongress om temat i Venedig i september. Jag har konkreta förslag att lägga fram inom den globala ansvarsstrategin för Helsingfors.

Nedan en lista på engagemang utöver fullmäktigeuppdraget:

* ordförande för Finlands flyktinghjälp 2008-2011;

* fortsatt som aktiv styrelsemedlem i den Bryssel-baserade kampanj- och forskningsorganisationen Corporate Europe Observatory med bl.a. en framgångsrik konferens om eurokrisen i maj i år för att fira vår 15-års dag

* i samarbete med en grupp fria aktivister drivit en kampanj för att aktieägarna i våra största företag ska bekanta sej med arbetsförhållandena hos sina underleverantörer på ort och ställe,

* fortsatt mitt arbete i Norden för en demokratisk och globalt rättvis europapolitik. Viceordförande för Alternativ till eu i Finland,

* engagerat mej mot den nyliberala universitetslagen och dess konsekvenser,

* deltagit i Tarja Halonens sakkunniggrupp som arbetade fram rapporten om hållbar utveckling för FN,

* i maj i år ordnat en tältdemonstration på Senatstorget i Helsingfors med bl.a. nätverket Fri rörlighet till förmån för tiggarromerna.  Deltagit i samma anda i performanskonstverket ”Blommor och tiggare” på Järnvägstorget, denna gång med romska invandrare och bl.a. konstnärerna Kaisa Salmi och Paul Polansky.

* deltagit aktivt i verksamhet för att stödja demokrati, fred och självtillit i Nepal. Arbetet leds av nepalesiska och indiska Vasudhaiva Kutumbakam-nätverket. Jag vistades bl.a. två veckor i Nepal i våras för att hjälpa till.

Valkampanjen

Jag hoppas ni som läser det här valbrevet kan betala en skärv till mitt valkonto! Det låter sig göras genom nätbanken eller genom besök på ett bankkontor. Kontot är: FI57 4055 0010 1071 22, Helsingfors svenska arbetarförening. Tack för bidraget!