Numero
äänestä numerolla
485

Thomas Wallgren

Ei kategoriaa

Norden, Europa och svenskan i Finland: Öppet brev till Paavo Lipponen

Tokoistranden, Café Piritta
19.12. och 23.12.2010:

Käre Paavo,
Bäste kamrat och partibroder,

Det är igen snöstorm. Glömskans vita snö sveper över Gloet och lägger sej barmhärtigt över både Tölö och Berghäll, över det förra seklets vita synder och röda synder – synder som format oss, även, och inte minst, när vi har förnekat dem. Men det är inte om glömska och skuld och 1918 som jag vill skriva utan om två andra, aktuella sakfrågor: svenskan i Finland är den ena, Norden och Europa den andra.

Den förenande länken mellan de två frågorna är identitetspolitiken. Bågarna som bär eller brister i vår historia, från 1632 och 1809 och 1918 till 2010, är en nog så grundläggande dimension i all dagspolitik. De långa linjerna formar våra värderingar och mål. Våra värden och mål bestämmer hur vi väljer mellan dagspolitikens alternativ. Jag tror att du och jag är överens om detta.

Bland våra ledande politiker, är du en av mycket få som i tunga realpolitiska sammanhang hela tiden bevarar en levande kontakt till den identitetsformande historiens långa linjer. Det är väl förklaringen till din framgång och betydelse. Det är också, så menar jag, förklaringen till din förträfflighet i debatten om svenskan i Finland och samtidigt, till det som jag uppfattar som din största brist: din problematiska europa-politiska linje.

Men vi känner ju inte varandra väl. Låt mej därför börja med ett par anmärkningar om stil och tillhörighet.

Jag hör till en politisk generation som växte upp med punken och det sena 1970-talets alternativrörelser. Vi visste att hippiena och de norska ekofilosoferna hade rätt: bortom folkhemmets försiktiga kärlek och strävsamma välfärd väntar oss de stora äventyren, det nya livet där vi förenar frihet och globalt ansvar i den nya värld som kommer när vi begravt det ekologiskt omöjliga industriella tillväxtsamhället. Vi lärde oss tidigt att alla gamla partier är oss helt främmande. Att alla — vänster och höger, kommunister och liberaler, sossar och center — har ideal som inte kommer att duga på 2000-talet.

Jag hör, för det andra, till en krets av röd-gröna intellektuella. Din tid som statsminister, ”Lipponen-eran”, ser många i denna krets som ett fiasko. Lipponens regnbågsregeringar är det Stora Sveket, den tid då inkomstskillnaderna och välståndsklyftorna i Finland började växa – med socialdemokraterna vid rodret.

För femton år sedan skulle jag inte ha skrivit till dej. Avståndet skulle ha varit för stort. Men tack vare mina resor till Indien har jag lärt mej nya saker. Jag har lärt mej att vägen ut ur det industriella tillväxtsamhället måste ske med socialdemokratin, eller åtminstone i samarbete med den, inte mot den. Och jag har lärt mej att jag och andra som har sett ner på det som du gjorde är amatörer medan du är ett proffs. Ingen av oss skulle då ha klarat ditt jobb bättre än du gjorde. Ditt fiasko var stort, vårt skulle ha varit mycket större.

Låt mej sammanfatta: På 1970-talet trodde jag att en realistisk socialdemokrat som du och en grön utopist som jag hör till olika politiska rörelser. På 1990-talet och i början av 2000-talet trodde jag igen att du, den realistiska socialdemokraten och jag den globaliseringskritiska socialforumaktivisten, hör till olika politiska rörelser. Nu tror jag att vi hela tiden har hört till samma rörelse.

På ett personligt plan har jag alltid, trots känslan av olikhet och distans, haft stor respekt och sympati för dej. Respekten har att göra med det som jag uppfattar som din stora ärlighet, trots en viktig komplikation, som jag till slut återkommer till. Sympatin har att göra med det som jag redan nämnde: Jag har alltid tyckt mej se att din politiska aktivism i grunden är ett sätt för dej att i samverkan och konfrontation med andra bygga din egen och vår gemensamma identitet. Om det stämmer är vi inte långt från Gandhi: du hör väl, i smyg nästan, till Finlands satyagrahis.

Det är just det identitetspolitiska perspektivet som gör dej strålande i debatten om svenskans ställning i Finland. Du hade under den gångna veckan en insändare i Hbl som tidningens redaktion med all rätt genast gjorde till första sides nyhetsstoff.

Din tes var att det är orättvist mot unga bosatta i östra Finland om de skall få välja bort svenskan i skolan, för att kanske kunna läsa ryska eller andra språk i stället. Tvångssvenskan är inget ord som har en plats i din vokabulär. Att lära sej svenska är för alla i Finland en grundläggande rättighet. Vi har rätt att lära oss de fyra räknesätten och att lära oss läsa och skriva och att lära oss språk.

Rätten till svenska är en rätt att växa in i en värld där vi kan bli det vi borde bli: skapande, ansvariga medlemmar i den nordiska politiska gemenskap som vi fortfarande kan tillhöra — om vi inte sumpar vår chans genom att släppa först den språkliga kompetensen, sedan den historiska gemenskapen, och till sist den nordiska visionen och erfarenheten: att vi kan bygga rättvisa samhällen genom allas insats.

Ditt all-finländska och nordiska identitetspolitiska perspektiv har, tror jag, en förlösande betydelse för  många finlandssvenskar.  Om vi bara läser finlandssvenskarnas debatt i Hbl om svenskan i Finland får vi lätt intrycket att vi bevittnar en minoritets hopplösa dödskamp. Senast har just den obligatoriska svenskan i finskspråkiga skolor varit föremål för intensiv debatt.

En del debattörer, bl.a. SFP:s ordförande, Stefan Wallin, har tyckt att obligatoriet borde kvarstå. Andra, bl.a. Geo Stenius, har menat att vi bättre stärker den finlandssvenska saken genom att göra svenskan frivillig. Wallin och Stenius delar emellertid perspektiv. Båda tar ställning till vad som ligger i en, enligt deras mening, hotad finlandssvensk minoritets intresse.

Om vi finlandssvenskar antar det här undergångsperspektivet på oss själva drivs vi in i en hopplös försvarsposition.  I den uppställningen kan slutet bara bli ett  – tids nog försvinner vi.

Med ditt perspektiv på skolsvenskan blir situationen en helt annan. Kampen för svenskan i Finland är inte en kamp för att tjänsteman skall kunna skriva till svenska medborhare på svenska, den är inte en kamp för svensk dagis eller ens för vård på svenska. Den är i grunden en kamp för att alla som bor i det här landet skall kunna leva upp till sina bästa ideal.

Men nog nu av hyllning. Samma identitetspolitiska övertygelse som gör att du får rätt i debatten om svenskan i Finland har, paradoxalt nog, gjort att du har fått fatalt fel, menar jag, i en annan viktig debatt. Det är debatten om Finland i Europa.

Du bidrog kanske mera än någon annan enskild finländare till att Finland blev medlem inte bara i EU utan som enda nordiskt land även medlem fullt ut i euro-gemenskapen, EU:s kärna. Visserligen hade du igen rätt, på ett sätt. Du såg hela tiden kampen om vår relation till EU som en kamp om vår identitet. Jag håller med. Men min tes är att du misstog dej i exakt vilken identitet som vi med EU-medlemskapet kunde få.

Din idé var att vi äntligen skulle befria oss från vår nordöstliga, av fattigdom och primitivitet belastade identitet och bli en fullvärdig medlem i en fri, rationell, progressiv, demokratisk västerländsk civilisation. Vackert så. Och du vann! Vi som kämpade med näbbar och klor både för ett nej den 24 oktober 1994 och mot Emu-medlemskapet, förlorade.

Jag menar att vi under de senaste åren börjar se vilket ditt, och ja-sidans och EU-entusiasternas, misstag var. Misstaget var en felbedömning av vad Väst-Europa idag är, blir och behöver.

Väst-Europa lever just nu i två bemärkelser i det som en av mina husdgudar, Theodor Adorno, kallade ”Augenblick des Sturzes”; sammanbrottets ögonblick.

För det första: den globala miljö- och utvecklingskrisen tvingar oss att välja mellan två saker. Skall vi försöka öka de redan välmåendes materiella välstånd eller skall vi försöka rädda naturen och bekämpa svälten? Marx och Keynes och Milton Friedman trodde alla att de här målen passade ihop. De trodde att de rika kan bli rikare samtidigt som vi tar ansvar för hela planeten. Idag vet vi att de hade fel.

Men EU ångar på utan att bry sej om detta. Det står faktiskt i den Europeiska Unionens nya grundstadga, Lissabonfördraget, som du var för och jag emot, att ”hållbar tillväxt” är EU:s mål. Men globalt sett finns ingen hållbar tillväxt, åtminstone inte med traditionella mått mätt. Det vet vi alla. Det är den ena punkten på vilken EU representerar ett Europa på väg mot sammanbrott.

För det andra: demokratin. Demokrati är inget medel. Demokrati är ett värde och ett sätt att leva. Enligt den bästa, korta definitionen jag känner till är demokrati jämlika människors gemensamma självstyre. EU skakar den väst-europeiska demokratitraditionen.

Lissabon-fördraget står över alla nationella grundlagar och är, i många bemärkelser, en konstitution, en ny grundlag, för EU. Det allra viktigaste i Lissabon-fördraget är fem ord som saknas. Det står inte: ”Makten i Unionen tillhör medborgarna.” – Makten ges av nationalstaterna, enligt deras medlemskapsvillkor, till Unionen. Den makten har i de flesta länder getts bort utan folkomröstningar. Alltså utan direkt mandat. Även den indirekta legitimiteten har varit svag. Värst  är situationen i Frankrike och Holland. Lissabon-fördraget drevs igenom trots ett rungande nej i folkomröstningar om i princip samma grundlag.

Med Lissabon-fördraget har demokratin i Väst-Europa alltså lidit sitt värsta nederlag sedan Hitlers kupp. Vi har landat i en union där makten inte tillför folket.

Kriserna i EU under 2010 har ytligt sett gällt den ekonomiska politiken. Hur skall Grekland, Irland och kanske Portugal och Spanien räddas? Vem skall betala? Men på ett djupare plan gäller kriserna EU:s politiska identitet.

Folken i Europa har inte godkänt en förbundsstat där vi lika sjävklart är med om att rädda grekiska statliga löner och irländska banker som vi är med om att rädda småföretag och renskötsel i Lappland genom regionpolitiska överföringar. Ändå tvingar euron oss till gemensamt ansvar. Det finns alltså ett gap mellan den förbundsstatslogik som är ett faktum i euro-området och de villkor för vårt  medlemskap i EU som vanligt folk har godkänt.

Det gapet kan överbryggas på två sätt. Fördjupad integration – en europeisk förbundsstat – är det ena alternativet. Uppspjälkning i mindre regioner är det anda alternativet.

Den förändring som EU står inför kan göras på två sätt. Odemokratiskt eller demokratiskt. Problemet är att EU hela tiden har byggts odemokratiskt. Ett exempel är att Finland drevs in i EMU utan folkomröstning. För den saken bär du ett stort ansvar. Du var statsminister då. Du ville att Finland skulle vara med i EU fullt ut för du ville att vi skulle få en fördjupad västeuropeisk identitet. Men det du missade var att den väg du var med om att välja till EMU, en väg utan folkomröstning, påverkar resultatet: Finland vann i västeuropeisk tillhörighet men förlorade i demokrati.

Samma paradoxala logik präglar hela EU-bygget. Vi har byggt en gemenskap som kallar sej demokratisk med öppet odemokratiska metoder. Och vi har fått öppet odemokratiska resultat: Lissabon-fördraget  och en ekonomisk krispolitik som gör folk rasande. Det var det här jag tänkte på när jag i början skrev att din identitetspolitiska övertygelse på en viktig punkt har lett dej fel. Du ville göra Finland till en del av Väst-Europa. Du ville det så starkt att du drev igenom din vilja utan tillräcklig demokrati. Det du inte märkte var att du därmed skadade just det du ville uppnå: det europeiska projektet blev ett projekt som inte stärker utan skadar vår viktigaste politiska identitetspelare: demokratin.

Det vi behöver nu är därför mera demokrati.

Jag har ett förslag till dej. Kan inte du ställa och kanske leda vägen i Finland, och gärna i hela Norden, mot en folkomröstning om, säg, tre år mellan två alternativ. Det ena alternativet: ett förslag till en ny demokratisk grundlag för en europeisk förbundsstat. Det andra alternativet: ett förslag till en demokratisk grundlag för ett nordiskt statsförbund.

Tänk vad fint det kunde bli: ett fritt Norden som i nära samarbete med resten av Europa världen återuppstår som en fyrbåk av demokrati, solidaritet och miljöansvar. En fyrbåk som kan lysa till och med ännu starkare över planeten nu än av den nordiska modellen gjorde under det sena 1900-talet.

I detta nya Norden, en ny Kalmar-union, skulle svenskundervisning i alla skolor i Finland inte längre vara kontroversiell, den skulle vara en självklarhet. Den finländska, nordiska, västeuropeiska, och globalt solidariska  identiteten som vi både i grunden eftersträvar skulle gå mot en ny blomstring.

Thomas Wallgren

Skribenten är filosof och viceordförande för den socialdemokratiska gruppen i H:fors stadsfullmäktige.

Publicerad på Arbetarbladet.fi den 23.12.2010