Numero
äänestä numerolla
485

Thomas Wallgren

Blogi – Blogg

Ensamhetens planet: människan i maskinens tidevarv

”Det är farligt, för det kan innebära att några inte söker den hjälp som de behöver”. Uttalandet kommer från dåvarande socialminister Astrid Krag under våren 2014 när debatten om Peter Gøtzsches bok om psykmediciner, Dödlig medicin och organiserad kriminalitet, rasade som värst i Danmark. Men vad är det som är farligt? Är det medicinerna som är farliga? Eller är det kritiken av medicinerna som är farlig? Eller är båda farliga, kritiken och medicinerna?

De här frågorna är viktiga, det är säkert. En femtedel av befolkningen i Finland använder psykmediciner. Bland de marginaliserade unga är andelen 60 procent.

En annan sak är också säker: frå- gan om psykofarmaka väcker starka känslor och är svår attta i. Den kommer oss nära och kan skapa osäkerhet och ångest. Vi själva eller någon av våra närmaste använder psykofarmaka alla dagar. På något sätt måste vi få hjälp och lindring. Tanken att medicinerna inte hjälper är för hemsk för att tänkas till slut.

Kanske var det precis därför som vi i HBL i samband med Peter Götzsches Finlandsbesök i höstas kunde läsa följande i en intervju med Erkki Isometsä, professor i psykiatri:

”Erkki Isometsä suckar lätt. – Har läkemedlen alls effekt? Frågan är både absurd och fånig. Jag har setttusentals patienter få hjälp. Om vi slutar skriva ut recept? Då blir en stor del av de lindriga och medelsvå- ra depressionerna utan specifik behandling.”

Öppen fråga

Vad säger Isometsä? Han säger för det första detsamma som kvackare och helbrägdagörare alltid har sagt: att de har sett att patienterna har fått hjälp. Han säger för det andra attfolk blir utan ”specifik behandling” om läkarna slutar skriva ut recept. Det han inte säger är att de mediciner som läkarna skriver ut hjälper patienterna.

Det finns en orsak till det. Isometsä vet att frågan är öppen. I en uppmärksammad debatt i tidskriften Lancet Psychiatry i maj– juli 2014 mellan David J. Nutt med flera och Peter Götzsche hänvisar Nutt till forskning enligt vilken antidepressiva läkemedel hjälper mot ”akut depression” i ett fall av sex.

Götszche säger att enligt den bästa forskning vi har får en patient av tio bättre hjälp av antidepressiv medicinering än av placebo. (Placebo: piller som inte innehåller verkningsfulla medel.) Götzsche påpekar att antidepressiva läkemedel ofta har negativa biverkningar men Nutt och Götzsche bedömer till exempel sambandet mellan självmord och psykofarmaka olika. Summa summarum: vi vet att vi i många fall inte kan ge svar som baserar sig på forskning på den fråga som vi gärna skulle vilja ha svar på, alltså om medicinerna hjälper.

Robotar eller lyckopiller

Kanske kan det hjälpa oss ett steg vidare i debatten om vi byter bog. Låt oss en stund tänka på robotar i stället för på Prozac, SSRI-medicin och benzodiazepiner. Förr var robotarnas plats på fabriker och i farliga arbeten som minröjning. Men nu dyker de ofta upp på helt andra ställen.

Den japanska roboten Paro, utformad som en gullig sälkut, används i vården i många länder. I Finland finns Paro bland annat på äldreboendet i Björkby i Vanda och på Forsby sjukhus i Helsingfors. Paro har av Guiness rekordbok utnämnts till världens mest terapeutiska robot.

I Sherry Turkles bok Alone Together (Ensamma tillsammans) lä- ser jag att Roxxxy, världens första sexrobot, år 2010 gick att köpa på nätet för 7 000 dollar medan man måste hosta upp 225 000 dollar för en robot som är en klon av en själv. Sexrobotarna kommer snart att ta över i prostitutionsbranschen läser jag i skrivande stund i Nya zeeländska Dominion Post.

Ingen vill att robotar ersätter mänsklig omvårdnad och kärlek. Men hur kommer det bli? Människor är dyra i drift, robotar billiga. Människor kan vara otrevliga och opålitliga. En bra robot kan gå sönder men den sviker mig inte.

När jag är gammal och sjuk, är det då en robot som blir min trognaste vän? Och är det bra? När min älskade lämnar mig och jag tyr mig till en robot, är det bra? Får man ställa den frågan?

Får vi låta bli att ställa den frågan? Robotar och kvackare och antidepressiva läkedemel finns. De är inte på väg bort. Vi behöver inte tro på Raymond Kurzweils eller filmen Blade Runners vision av en planet där robotarna har tagit över. Men vi har god anledning att tro att robotar och psykmediciner kommer att bli allt viktigare. Om vi inte diskuterar vilken plats vi vill ge dem i våra liv så driver vi mot framtiden med bindel för ögonen.

Förslag

Här är mina förslag till diskussionen om framtidens planet.

1. Om vad som inte hjälper. Det hjälper inte att fråga vetenskapen. Vetenskapen kommer inte att kunna svara på frågan om det är bra att ge folk piller i stället för terapi eller om sex med robotar är bra sex.

2. Om vad som kanske kan hjälpa. Det kan hjälpa att diskutera vad som är bra med att min gamla vän får en robot som håller honom sällskap. Kommer han i robotens sällskap att känna sig mindre övergiven? Eller är det jag som kommer att ha lättare att gå ifrån honom? När jag har lättare att gå ifrån honom, kommer jag då att besöka honom mera sällan? Kommer jag att följa med honom och vara hos honom när han dör? Om jag inte följer honom, kommer jag då någonsin att förstå varför folk förr talade om dödens majestät? Blir mitt liv mindre värt då? Vad säger vetenskapen om den frågan?

3. Om vad som också kan hjälpa. Jag tror inte vi skall säga nej till psykmedicin eller till robotar i vården. Men jag tror vi skall säga ja till tre saker. Till upplysning om psykofarmakas verkningar och biverkningar. Till sociala innovationer i befrämjandet av psykisk hälsa till exempeltill det nya finska nätverket ”aika parantaa” (tid hjälper). Och till lagstadgade normer om minimiantal vårdare per patient i äldreomsorgen. Dessutom skall vi sä- ga nejtill medicinsk forskning som har kopplingar till kommersiella intressen. Vi skall säga nejtill robotar och till vård som produceras av fö- retag med kopplingar till skatteparadis. Däremellan kan vi läsa dikter av Tua Forsström och lyssna på Morrisey. Kan det vara en början?

Publicerad i HBL 8.3.2015